Det har hänt mycket det senaste året, och bloggen har fått ligga nere.
Ska försöka börja lite mer igen...  :-)

Ni som har följt min blogg vet historien.
det som hänt sedan dess är att den förlupne maken
Insåg att gräset inte var grönare på andra sidan, kom tillbaka och
ville ha en ny chans. (I april)
Efter en del funderingar kände jag att det var värt att  försöka  -
jag älskar ju puckot...

Där är vi nu.
Vissa skilnader finns -

- vi är särbo

- skilda ekonomier

- barnen bor hos honom var tredje vecka snligt det tidigare uppgjorda schemat.

- vi jobbar på många fronter, både känslomässigt och pratandet.

Jag ser en stor skilnad i hans sätt, och jag känner mig stark...

..MEN...

tilliten finns inte.

Inte kkonstigt, men den jobbar jag på.
M är noga med att jobba på den saken, och ger mig det utrymmet jag behöver.

Jag hoppas att vi lyckas...

Tack för allt  stöd  där ute..

Lever, andas, ska uppdatera er alla..
Mycket har hänt, och kommer att hända..
...på stickfronten händer dock inte lika mycket...

Mycket har hänt -

på kort tid...

vet inte hur eller vad jag

ska berätta, mer än att

allt är enklre på ett sätt,

men det innebär MYCKET

funderingar, och mycket ältande..

Barnen mår bra, eller ok

och jag är också ok..

stickningen har jag plckat upp,

 lite sporadiskt men ändå...

Jag hittar RO igen i stickningen

och det är det viktigaste just nu.

För tillfället har jag dock däckat med feber

och förkylning..

Min älskade mamma påtalade lie fint
att det var länge sedan jag bloggade...

Som ni förstår är mitt liv lite upp och ner..
ena dagen känns det som om vi

är på rätt väg...

Nästa dag känns det som om vi åkt ner till botten igen.

Nya saker händer som puttar ner oss hela tiden...

men saker händer åt det andra hållet med..

vi är starka tillsammans,

jag och barnen.

Men det saknas en person i mitt liv-

Jag är halv....

och jag vill bara känna mig

hel igen.

Vardagen fungerar,

jag fungerar,

barnen  fungerar...

men

bara hjälpligt...

Stickningen då?

jag försöker, men det

är svårt..

tack för ert stöd iallafall--

KRAM

Jag får påminna mig att andas...
Att ta en stund i taget..

Att plåga mig igenom ännu en dag..

Ska det aldrig sluta??

Plågan att se dem gulla med varandra
öppet på FB?

Plågan att höra när han pratar med henne i
telefon när han är här?

Plågan att försöka trösta sorgsna, arga
och ta alla funderingar som kommer från
både stora och små barn?

Plågan att se "vänner" gratulera till
förhållandet?
Plågan att veta att han inte kommer hem något mer....

Går det aldrig över?

---logiskt---

jo jag vet att det går över, men

när? hur?

trött på att

 vara den som tar ansvar,
vara den som försöker  var snäll,
vara den som hela tiden ska tänka på
barnen...
När ska hans ansvar att tänka på barnen
ta vid?

bitter?

nej...

bara ledsen och sårad

och förtvivlad..

Andas...

jag måste bara komma ihåg att andas...

Hela jag, hela mitt liv...

ALLT!

Vem gav er rätten att tugga och

spotta ut resterna på mig??

Mitt liv har fallit i bitar ...

min man har lämnat mig ...

Inga känslor kvar,

var första budet...

Andra budet -

Jag har känslor för en annan, men

hon vet inget.

Tredje budet -

Vi har chattat, pratat och fått

känslor för varandra--

I tre veckor!!!

på två veckor har mitt liv rasat-

han flyttar i morgon, och

idag är han på resa med den nya.

Oj, jag glömde...

det är en gemensam vän - inte

nära, men en jag litade på.

Hela jag är i bitar - kan inte ens bli arg,

utan bara sårad ,ledsen, sviken o besviken.

Nästan 22 år tillsammans, upp och nergångar..

En tuff höst med lite tid för varandra,

men att bara ge upp?

Jag är  trasig...

och vet inte hur jag ska bli hel igen...

bildbevis på julpynt...

Jag förstår ABSOLUT

inte hur jag som avskyr julen,

har fått en son (nr 4)som

älskar att pynta..

Jag brukar se till att jobba hela helgen

runt första advent, men

av någon orsak är jag ledig i helgen...

Min son har då bestämt att vi ska

upp med allt trams...

bara att börja då...

Annars lär jag nog

bli anmäld till tomten -

tror ni inte??

bild så småningom