Känner mig som en trotsig 3åring...

Hela höger hand är i gipspaket - och allt tar MINST 10 min extra att göra...

Allt gör ont, och alla frågar

" ska du ha hjälp?"

Då kommer hornen fram i pannan:

JAG KAN SJÄLV!!!!

Som om det inte va nog, så måste jag ha kryckan som stöd vid längre turer.."

Sen alla dumma komentarer:

"Kan du inte stå på benen?" (Det var HALT....)

"Tant börjar bli gammal" (Har tanter ensamrätt på att ramla?")

"En rullator kanske?"(Man kan ramla ändå...)

"Har du vart på julfest?" (Då hade jag garanterat INTE ramlat...)

min favvo just nu är:

"Det finns enklare sätt att få vara ledig på, det vet du va" (Nähä....)

Det värsta av allt är att jag inte kan sticka..

Tänk om det är så illa att det blir gips i tre månader!!!

(Båtben är tydligen svårlläkta...ska på röntgen om ca tre veckor - är det av så blir det MINST tre månader i gips....)

Nästa problem: försök att hitta en vante som passar en hand med gips!!!!

En varm vante...

Har ju ingen som kan sticka i min närhet mer än mormor...

 

Rosenvante

19 december 2009 17:21

Håller tummarna att det bara blir 3 veckor.
Du, de är bara rädda om dig och vill att du ska ha det bra, även om det känns jobbigt så var glad att de frågar om du behöver hjälp, kunde varit värre, om de inte frågade och brydde sig alls.
Kram till dig

http://rosenvante.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har hänt mycket det senaste året, och bloggen har fått ligga nere.Ska försöka börja lite mer igen...  :-) Ni som har följt min blogg vet historien.det som hänt sedan dess är att den förlupne makenInsåg att gräset inte var grönare på andra sidan...

Lever, andas, ska uppdatera er alla.. Mycket har hänt, och kommer att hända.. ...på stickfronten händer dock inte lika mycket......

  Mycket har hänt - på kort tid...   vet inte hur eller vad jag ska berätta, mer än att allt är enklre på ett sätt, men det innebär MYCKET funderingar, och mycket ältande..   Barnen mår bra, eller ok och jag är också ok..   ...

Min älskade mamma påtalade lie fintatt det var länge sedan jag bloggade... Som ni förstår är mitt liv lite upp och ner..ena dagen känns det som om vi är på rätt väg... Nästa dag känns det som om vi åkt ner till botten igen.   Nya saker hän...

Jag får påminna mig att andas...Att ta en stund i taget.. Att plåga mig igenom ännu en dag.. Ska det aldrig sluta?? Plågan att se dem gulla med varandraöppet på FB? Plågan att höra när han pratar med henne itelefon när han är här? Plågan...